Om entreprenörens ansvar i byggnadsentreprenader – garantitiden är ofta beklagligt kort

I större entreprenader i husbolag, som t.ex. stambyte eller fasadrenovering, tillämpas utöver det egentliga entreprenadavtalet i regel även de allmänna avtalsvillkoren för byggnadsentreprenader (YSE 1998). I YSE 1998 är entreprenadens s.k. garantitid relativt kort, endast två år. Traditionellt sett har det varit mycket svårt att ställa en entreprenör till ansvar för fel i entreprenaden efter garantitiden, men som Helsingfors hovrätts färska avgörande (25.2.2022, dom nr 288) visar kan det dock vara möjligt under vissa förutsättningar.

Enligt 29 § i YSE 1998 svarar en entreprenör för det utförda arbetets avtalsenlighet under garantitiden. Garantitiden är två år från att entreprenaden godkänts och mottagits om det inte har avtalats om något annat i entreprenadavtalet. Under garantitiden är entreprenören skyldig att på egen bekostnad reparera fel som framkommit i byggnadsarbetet om entreprenören inte kan visa att felen har uppkommit av en orsak som inte beror på entreprenören. Bevisbördan ligger således hos entreprenören under garantitiden, även om beställaren ska påvisa att felet finns. Beställaren har rätt att anta att entreprenören ansvarar för fel som framkommer i byggnadsarbetet under garantitiden och att beställaren inte behöver utreda de grundläggande skälen till felen. Garantitiden har ibland karaktäriserats som ett slags prövotid för entreprenaden under vilken arbetsresultatet granskas för att upptäcka fel och under vilken tid de fel som upptäcks ska åtgärdas av entreprenören.

Efter garantitiden blir situationen dramatiskt en annan genom att bevisbördan helt övergår på beställaren som ska påvisa att felen beror på grov vårdslöshet (minst) av entreprenören eller dennes underlåtelse att uppfylla en prestation. Enligt 30 § i YSE 1998 är entreprenören efter garantitiden dessutom ansvarig för sådant fel som beställaren påvisar att beror på entreprenörens väsentliga försummelse av överenskommen kvalitetssäkring. Felet ska enligt 30 § i YSE 1998 dessutom vara ett s.k. dolt fel som beställaren inte rimligen har kunnat märka vid mottagningsgranskningen eller under garantitiden.

I det ovan nämnda avgörandet från Helsingfors hovrätt bedömdes beställarens rätt till skadestånd med stöd av 30 § i YSE 1998. Hovrätten ansåg att det i fallet påvisades att det hade gjorts fel i byggnadsarbetet som hade orsakssamband med den omfattande vattenskada som framkom i byggnaden efter garantitiden. Elektrisk uppvärmning saknades längs ett avsnitt på 1–1,5 m i den nya byggnadens regnvattenavlopp  och dessutom saknade en röranslutning i ett regnvattenrör i samma linje tätning. Det ansågs bevisat att avsaknaden av uppvärmning hade lett till att röret i regnvattenavloppet hade frusit och delvis spruckit. Byggnaden hade orsakats skada då uppdämt vatten på grund av att röret var tilltäppt hade runnit ut genom den otätade röranslutningen och sprickan i röret. Felen befann sig obestridligt inne i konstruktionen varför hovrätten ansåg att beställaren inte rimligen kunde ha upptäckt felen vid mottagningsgranskningen eller under garantitiden. Eftersom det handlade om ansvar efter garantitiden räckte det inte att påvisa de nämnda felen, utan hovrätten måste dessutom bedöma om felen hade orsakats av minst grov försummelse.

Hovrätten ansåg när den bedömde huruvida det förelåg grov vårdslöshet att vikt kan fästas utöver vid de förfaranden som tillämpats och graden av skuld även vid felens betydelse. Hovrätten ansåg vidare med hänvisning till rättslitteraturen att det i situationer där ett fel har föranlett betydande skador eller en betydande skaderisk vid bedömningen av grov vårdslöshet kan fästas vikt vid felets betydelse och risken för skada, åtminstone när risken för att skador kan orsakas har varit känd under arbetet.

Hovrätten konstaterade att det under byggtiden fanns gällande tydliga förpliktande byggbestämmelser om tätheten och frysskyddet i regnvattensystemet. Hovrätten konstaterade dessutom att tätheten och frysskyddet enligt allmän kunskap är väsentliga faktorer för att förhindra vattenskador i en byggnad, för vilka reparationskostnaderna kan bli betydande. Tätheten och frysskyddet i regnvattenavloppet var därmed förknippade med en särskild aktsamhetsplikt. Eftersom det hörde en särskild aktsamhetsplikt till arbetsprestationerna och eftersom felen kunde observeras när arbetet utfördes ansåg hovrätten att felen visade på minst klar likgiltighet så att förfarandet i fråga om eluppvärmningen rentav var nästan uppsåtligt. Med beaktande av den särskilda aktsamhetsplikten och den betydande risken för skada som är allmänt känd blev hovrättens beslut att det handlade om sådan grov vårdslöshet som avses i 30 § i YSE 1998. Hovrätten dömde således entreprenören att ersätta de skador som orsakats, nästan 400 000 euro.

I hovrättens beslut lades det fram mycket bevis och hördes många vittnen. Centralt för avgörandet blev att beställaren som yrkade på ersättning lyckades övertyga hovrätten med omfattande teknisk bevisning. Beställarens ställning är mycket besvärlig vid skador som framkommit efter den garantitid som avses i 30 § i YSE 1998. Beställaren ska då kunna bevisa förekomsten av många omständigheter för att få ersättning av entreprenören, som det också framgår av hovrättens avgörande. Beställaren ska förutom att fel föreligger även bl.a. kunna påvisa att det handlar om ett s.k. dolt fel som har orsakats av entreprenörens förfarande som dessutom ska anses som (minst) grov vårdslöshet. Det här är ofta mycket besvärligt i praktiken och förutsätter omfattande teknisk bevisning som i sin tur lätt leder till att rättegångskostnaderna blir mycket höga. Det här höjer givetvis tröskeln för beställaren att utkräva ersättningar av entreprenören på rättslig väg när det handlar om skador som framkommit efter garantitiden.

Med det ovan sagda vill jag understryka att beställarens ställning i entreprenader enligt YSE 1998 är avsevärt bättre under garantitiden än efter den. Garantitiden på två år i YSE 1998 är mycket kort, i synnerhet om man jämför den med t.ex. hur länge en beställare antar att rören ska hålla efter ett sedvanligt stambyte. I princip är det visserligen möjligt att avtala om en längre garantitid, men i praktiken är det dessvärre oftast så att man inte lyckas avtala om längre garantitider, bl.a. av kostnadsskäl. Sålunda finns det anledning att i synnerhet i omfattande renoveringsprojekt göra vad man kan och satsa på planering, övervakning och valet av entreprenör för att eventuella fel och skador ska kunna undvikas.

Skribenten är vicehäradshövding Niklas Lindberg, jurist vid Kiinteistöliitto Uusimaa.